Bäst 2009

Årets skönlitterära bok: Bönbok för en vän av Joan Didion.
Joan Didion är den mest läsvärda amerikanska författaren som fortfarande är i livet.


Årets facklitterära bok: Tillsammans av Kämpa Tillsammans-kollektivet. Autonom marxism ur grodperspektiv. Borde vara obligatorisk läsning för dagens vänster.

Årets svenska seriebok: Allt jag rör vid försvinner av Henrik Bromander, Anneli Furmark, Hanna Petersson, Kolbeinn Karlsson med flera.

Kommentar överflödig.

Årets utländska seriebok: Map of my heart av John Porcellino.

Utmärkt introduktion till den serieskapare som betytt mest för mig någonsin.

Årets film: Jag har inte hunnit se Michael Hanekes Det vita bandet än, så jag passar på att tipsa om den utmärkta samlingsboxen med några av hans filmer som släpptes tidigare i år. Kolla särskilt på Den sjunde kontinenten, om en familj som får nog av allt och bestämmer sig för att begå kollektivt självmord, och Dolt hot, om en paranoid fransk tv-stjärna som hinns upp av sitt förflutna.

Årets svenska skiva: Ormar i gräset av Roffe Ruff.

Göteborgs egen Scarface berättar om polistrakasserier, manodepressivitet, sömntabletter och döda kompisar på ett lika ärligt som brutalt vis.

Bästa utländska skiva: Born like this av MF Doom.
Under nya pseudonymen Doom bevisar Daniel Dumile varför han är världens bästa rappare.

Årets fansin: Aggrokultur XI.

Johannes "Aggro" Torstensson har gått från att vara en lovande talang till att vara en av Sveriges absolut bästa serietecknare. Vem annan kan göra knastertorra, vardagsrealistiska serier om en golvläggares arbetsdag och samtidigt med både nyfiken och upprörd blick gestalta den iranska oppositionen i parallella förlopp mellan Teheran och Götaplatsen?

Årets blogg: Dom ljuger. Precis så här ska vänsterbloggar skrivas.

Årets hjälte: NUG.

Ge konstnärslön till NUG!

Årets tönt: Roland Poirier Martinsson.

Roland kom hem från USA för att bli chef för Närlingslivets medieinstitut på Timbro. Förutom dagliga attacker på den svenska arbetarklassen hinner han även med att skriva sådana här artiklar på Newsmill. Förra året hävdade Roland att han ville misshandla mig. Låt 2010 bli året då han försöker.

Fler recensioner

I P3:s Musikhjälpen igår utnämnde Siska Humlesjö Det händer här till en av årets bästa böcker.

Och på Nittonde stolen skriver Karin Gyllenklev om samma bok: "Ibland rotar jag fram mina gamla dagböcker, de från min tonårstid. Egentligen är det väl bara ett sorts självplågeri. Dagböcker är inte gjorda för glada, ljusa minnen. I mina gamla dagböcker är sidorna fulla av diskussioner där jag försöker reda ut varför livet är så grymt mot just mig.
Första sidan i Henrik Bromanders roman Det händer här är som tagen ur min dagbok. Tankar som inte får ro och det barnsliga sättet att uttrycka sig. Självförakt. Har Henrik Bromander smygläst min dagbok? Någon tonårsflickas dagbok har han i varje fall läst [...] Boken består av fyra kortare berättelser som alla handlar om unga människor i livets mest förvirrade fas, tonåren. Bromander gör det bra, och det är med ett detaljerat äckel han beskriver vardagen för dessa fyra tonåringar. Som hur Jennie i berättelsen Hållkärret fantiserar om en oattraktiv tjej i hennes klass, där en närgången beskrivning av hur hennes kön kan tänkas lukta och om finnarna på hennes innerlår görs. Jag äcklas och fascineras på en och samma gång."

Senaste nytt

På Expressens kultursida listar Natalia Kazmierska Det händer här som en av årets bästa böcker: "Så här nakna är samtida tonåringar inte ens på modebloggarna."

I Smålands Nations tidning Dackekuriren skriver Julius Stenson fint om Det händer här: "Det känns som om vi har mycket gemensamt, det förflutna i den autonoma rörelsen och det politiska intresset, skrivandet, vår ålder, inställning till illegala substanser och akademisk inriktning [...] Jag har sett världen i så många olika skepnader genom Bromanders ögon att jag nu räknar honom som en vän. Det var därför med spänd förväntan jag införskaffade hans nya novellsamling [...] Hur skulle han klara övergången från serier till prosa och vilkens inriktning skulle hans texter ta? Svaret är att vi får vår gamla Bromander men sju resor värre. Porträtten osar mer än någonsin av människans odolda inre, skamfyllda tankar och komplexa natur. Styrkan med text, att man inte kan värja sig utan att man måste ta del av författarens idé, utnyttjar han skickligt [...] Språkligt och formmässigt är den knappast nydanande men får mig ändå att vrida mig av pinsamhet, skam och spänning på rätt ställen. Det är framförallt i den sista novellen som allt klickar för mig. Den tar avstamp i kampsportsträning i Thailand för att sedan utvecklas till att kanske bli det största och tyngsta i Bromanders hela produktion."

Debutbar på Kulturhuset

På torsdag 10/12 kl 19 medverkar jag på Debutbar på Kulturhuset i Stockholm. Jag kommer snacka om "Det händer här" och läsa ett stycke. Ordfront kommer finnas på plats med ett gäng böcker om det är någon som vill köpa ett signerat ex i julklapp till nån eller så. Mer information om debutbar här.