Berättelsen om hur zen-lärjungen Mizoguchi bränner det heliga templet i Kyoto till grunden eftersom han finner det allt för vackert är som ett perfekt koncentrat av Mishimas författarskap. Här finns det hårda men ändå snirkliga språket, skönheten och äcklet, våldet och längtan efter något större. Märkligt oförståeligt och ändå stillsamt välbekant.
Boken ingår i Lind & Co:s utmärkta och snyggt formgivna serie Nittonhundra, med andra moderna klassiker som Christopher Isherwoods Farväl till Berlin och Marguerite Duras Halv elva en sommarkväll.
Årets facklitterära bok: Varat och varan av Kajsa Ekis Ekman.
Jag har med nöje läst Ekis texter under några år i bland annat Arbetaren och DN Kultur, och hade högt ställda förväntningar på hennes första egna bok. Vilka infriades. I Varat och varan går hon till kompromisslös attack mot förespråkare för prostitution och surrogatmödraskap, må de vara queerteoretiker, liberaler eller socialister.
Årets svenska seriebok: Fiskarna i havet av Anneli Furmark.
Efter ett antal fantastiska böcker med kortare och längre berättelser släpper Anneli Furmark sin första serieroman, och vilken roman det är! Den perfekt avvägda historien om tiden på en konstskola på västkusten under början av nittiotalet saknar få konkurrenter, även internationellt.
Bubblare: Svinet av Åsa Grennvall och Prins Charles känsla av Liv Strömquist.
Årets utländska seriebok: The Summit of the Gods 2 av Yumemakura Baku och Jiro Taniguchi.
Den här berättelsen om japanska bergsbestigare är lite otippat väldigt intressant. Del ett kom förra året, och nu precis innan jul släpptes del två, av totalt fem delar. Jag gillar tecknaren Jiro Taniguchi, trots att hans hyperrealistiska stil kan vara lite svår att komma över till en början. Utmärkta spansk-brittiska förlaget PonentMon-Fanfare har gett ut andra titlar av honom som The times of Botchan och The Walking man. Den senare boken beskrev Lystrings Fredrik Jonsson för mig som "en sorts japansk John Porcellino med fula bilder".
Årets film: Four lions av Chris Morris.
Småland har gett upphov till många obehagligheter, såsom fanatisk frireligiositet och hurtig Gnosjöanda. Nytt för i år var självmordsbombare, om än en misslyckad sådan. Dagen efter att Taimour Abdulwahab blottat sina tarmar på Bryggargatan såg jag på en brittisk komedi om fyra ungefär lika förvirrade personer. Både roligt och sorgligt på samma gång, respektfullt och respektlöst.
Årets skiva: Min egen värld av Sandro M.
Även om det kom andra bra skivor under året såsom som Gangrenes Gutter Water, Simon G:s Att leva med skammen och Johnny Cashs American VI: Ain't no grave var den här ändå min favorit. Sorgligt, svängigt och lite glatt då och då.
