Årets facklitterära bok: Skulden av Kajsa Ekis Ekman. Det bästa som skrivits om den pågående ekonomiska krisen i Grekland såväl som i Europa i stort. Klarsynt, hoppingivande och samtidigt väldigt deppigt.
Årets svenska seriebok: Det bästa barnet av Sofia Olsson. Ärligt talat har jag inte varit jätteförtjust i Sofia Olssons serier innan, men den här boken var en väldigt medryckande och gripande skildring av svårigheterna med att leva tillsammans, med allt från otrohet till barnalstring.
Årets utländska seriebok: The Passion of Gengoroh Tagame av Gengoroh Tagame. För första gången ges en samling med den legendariske bögtecknaren Gengoroh Tagames serier ut på engelska, och som alltid när amerikanerna på Picturebox är inblandade är det väldigt snyggt. Tagame kan beskrivas som en slags asiatisk Tom of Finland, fast ett par varv till om man säger så. Ömhet och total grymhet sida vid sida. Fantastiskt.
Årets bästa tv-serie: Breaking Bad. Egentligen inte årets bästa, utan alla tiders bästa. Slår det mesta jag sett i filmväg också. Berättelsen om hur Walter White går från cancersjuk kemilärare till tungt kriminell psykopat är den bästa skildring av den moderna mannens förfall som gjorts. Stor konst.
Årets bästa skiva: Trap Lord av ASAP Ferg. Nu för tiden lyssnar jag nästan bara på hiphop med riktigt korkade texter. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det min hjärna som långsamt retarderas med åldern. Den här gick hetast.
Årets bloggare: Fanny Åström. Kompromisslöst om klasskamp och feminism.
Årets töntar: Vänsterpartiet. Det nya sossepartiet med en totalt ryggradslös partiledning samtidigt som fascismen växer sig allt starkare. Lokala ljusglimtar finns så klart, men totalintrycket är entydigt. De kan glömma min röst i höst.
