På senare tid har det varit sällan jag känt mig överväldigad. Jag brukar skylla på att serierna blivit sämre, men kanske har jag bara blivit mer bekväm.
Ett undantag är japanen Yoshihiro Tatsumi som jag läst med stor behållning de senaste åren. Hans verk har fått mig att gå tillbaka till något ursprungligt, efter många år med fokus på textdrivet berättande har jag insett att det finns andra vägar som fungerar lika bra. Kanske beror det på att jag skriver mer och mer prosa och får utlopp för min textfixering där. När jag väl gör en serie vill jag utnyttja de unika möjligheter som följer med mediet. Genom att läsa Tatsumi har jag insett att man kan berätta något ganska mångbottnat även utan en massa textrutor (se till exempel "Barakova, Luhansk" i Galago 91 och "Det jag såg" i Babian # 8).
Yoshihiro Tatsumi har getts ut på engelska av Drawn & Quarterly. Den första boken The Push Man and other stories släpptes 2005, den andra boken Abandon the Old in Tokyo släpptes 2006. För någon månad sedan släpptes den tredje boken, Good-Bye.
Det rör sig inte om nytecknat material, utan serierna är skapade mellan 1969 och 1972. I Japan hade de stor inverkan på den framväxande undergroundscenen, men idag är Tatsumi i stort sett bortglömd. Inte heller i väst har han varit särskilt känd, några franska och spanska publikationer här och där, och faktiskt var han med i några nummer av svenska Pox på åttiotalet, men det är allt. Men i och med de tre böckerna på D&Q har han hyllats i prominenta sammanhang som Time Magazine och The Village Voice, och på sin ålders höst (Tatsumi är född 1935) har han för första gången fått besöka USA för en signeringsturné.
Den som ligger bakom den ambitiösa satsningen är serietecknaren Adrian Tomine. Det är han som valt ut serierna, redigerat om dem till västerländsk läsordning och texat dem för hand. Ett beundransvärt initiativ, och jag är nog beredd att tillstå att det här är ett viktigare bidrag till seriekonsten än Tomines egna alster.
De tre böckerna har uppenbarligen blivit en smärre succé och nu planerar förlaget att ge ut Tatsumis 820-sidiga självbiografi A Drifting Life, som handlar om den slitsamma vardagen som serietecknare åt diverse herrmagasin. Den ser jag mycket fram emot.
Den första boken som gavs ut på engelska, The Push Man, skulle jag faktiskt inte rekommendera. Den består av väldigt korta berättelser som känns ganska tama, de stannar oftast vid att vara intressanta idéer men inget mer.
Den andra boken, Abandon the Old in Tokyo, är däremot mycket bra. Här tar Tatsumi längre tid på sig att utveckla sina historier, där stämningar och känslolägen blir till viktiga komponenter i handlingen. Till de bästa historierna hör "Forked road" (publicerad i Galago 89, tyvärr med ett hemskt fult datorsatt typsnitt), där olika sorters ljud har en ovanligt framträdande plats, som den metalliska klangen när tunnelbanevagnarna växlar spår, fräsandet från en elektrisk ledning, stojet och stimmet från överförfriskade gäster på en bar och så vidare.
Min absoluta favorithistoria är dock "Beloved monkey", om en man som har en apa som husdjur. Apan vantrivs i sin fångenskap på samma sätt som mannen vantrivs med sitt liv och med sitt jobb på en fabrik. En dag träffar han en kvinna i en djurpark och saker och ting verkar se ljusare ut. Han lämnar in sin avskedsansökan på fabriken och förbereder sig på ett bättre liv. Men allt går fel. Kvinnan visar sig vara prostituerad och mannen förlorar sin arm i en olycka. När mannen försöker uppnå någon sorts frid genom att ta med sig sin apa till djurparken och släppa den fri bland sina artfränder attackerar de andra aporna den lilla stackaren och sliter honom i stycken.
Berättelsen är rätt typisk för Tatsumi, om än här i mästerligt komponerad form. En ensam ung man lever i en modern storstad där allt är tomt och meningslöst. Ibland söker personerna lindring genom sexuella perversioner eller tillfälliga relationer, ibland söker de döden.
Visst kan man invända mot den lite mossiga mansfixeringen i serierna. De kvinnor som förekommer är ofta prostituerade eller så kallade bar ladies, eller sura gamla kärringar. Att Tatsumi skapade sina berättelser för närmare fyrtio år sedan i ett land där kvinnors frigörelse knappt ens var ett begrepp är en förklaring men inte en ursäkt. Men allt är inte konservativt och gubbigt, faktum är att man kan se närmast queera drag i vissa av serierna. Flera historier handlar om transvestiter ("Make-up", "Woman in the mirror"), där läggningen inte skildras som något problemfyllt utan istället framhävs som en tillgång och som en källa till glädje.
Man kan även läsa in ett klassperspektiv i serierna. Påfallande ofta är det människor i olika arbetaryrken som skildras, det vill säga de som håller den japanska ekonomin på fötter genom sitt dagliga slit. I berättelserna får vi möta bland annat kloakrengörare, fönsterputsare, timmermän, sekreterare, bilmekaniker och sopgubbar.
Good-Bye är den mörkaste av de tre böckerna, och kanske också den bästa. Två av historierna, "Hell" och "Good-Bye", utgår från andra världskriget och den påföljande amerikanska ockupationen. På så vis blir de mer vidblickande än Tatsumis normalt sett mer vardagliga betraktelser. Att göra serier med politiska förtecken är svårt, det vet jag av egna erfarenheter, men Tatsumi lyckas.
Bland annat visar han i titelhistorien hur amerikanska soldaters utnyttjande av lokalbefolkningen driver en kvinna till incest med sin egen far. Efter samlaget ligger kvinnan ensam och gråter. "This is how it should be", tänker hon, "I don't want any family anymore. Now he's just another man. Good-bye, Good-bye".
Samtidigt vandrar fadern bland de kuvade massorna i rucklen som blivit kvar efter amerikanernas bombningar. Han våndas av själväckel. "This is hell. It'll never stop", tänker han profetiskt.
En annan mycket bra historia, "Night falls again", handlar om en glasögonorm som driver runt i Osakas porrdistrikt, går på strippshow och sedan tillfredsställer sig själv i stadsparkens mörker. I ett par intressanta rutor får man se hur Tatsumi handskas med den japanska censurens förbud mot att avbilda könsorgan. När mannen håller om sin erigerade penis visas en hand som greppar om tomma luften. Några rutor senare skjuts en ensam och deprimerande droppe sperma ut ur den kupade, fortfarande tomma handen. Det ser absurt och obehagligt ut.
Jag uppmanar alla att läsa Yoshihiro Tatsumis serier. För mer information, gå in på Drawn & Quarterlys hemsida.
